pyret mitt

Jag faller ,ramlar hårt nu. Livet är jobbigt.
Imorse satt jag ,ramlade jag ihop på köksgolvet. Tårarna rann,de forsade ned för mina kinder. Kunde inte stoppa dem heller fast jag ville.
Melker som satt bredvid tog tag i mina kinder och tittade mig i ögonen nästan bedjandes,men mamma vad gör du? Varför rinner det på dina kinder? Kändes det som han sa.

Sen tog han sin tutte och stoppade den i min mun.
Mamma det är bra nu,du behöver inte vara ledsen nu. Vi kommer att klara oss.

Kommer jag det ? Ville livet mig detta? Skulle jag hitta kärleken för ett tag för att sedan bara kasta bort den.
Varför så elak?

Mitt innersta säger mig att han är/var min kärlek. Att vi kunde ha fått det bra ,vi hade alla komponeneter för det. Jag tror fortfarande på oss men inte han... 

Han säger att berget är för stort,men riv det då!!! Kolla vad vi ha och riv det förbannade berget.
Livet är en berg o dalbana,det är inte bara roser utan även ris.

Vill du inte längre? Är jag så avskyvärd?

Jag Älskar dig! Varför kan inte du älska mig?

Vi har gjort  och sagt saker under resans gång och jag säger Förlåt,jag har sagt det till dig massor med gånger men du har inte hört det..
Visst finns det saker jag kan ändra mig på som jag vet om såna delar som du inte tycker om,men är det bara jag? 
Är boven bara jag? Vi tycker olika vi måste få det .. 

Min lilla kille fattar mycket . Han vet att sin mamma är ledsen. Han vet att det inte är ok. Men han fattar inte varför,det gör inte jag heller? 
Är det inte bara att dra ett streck,börja om se framåt inse att vi är bra för varandra....

Jag kommer att säga detta massor med gånger : Förlåt för att jag Älskar dig!!!!